- Från munblåsta cylindrar till modernt
floatglas
Glas till fönster började användas av vanligt folk först
i början av 1700-talet, ofta var man så rädd om glaset
att man tog det med sig när man flyttade.
Det äldre typer av glas som vi finner i Sverige idag är månglas,
också kallat kronglas, cylinderglas och valsat glas.
Månglas
Månglasmetoden har sitt ursprung i romartiden och användes
ända fram till
början av 1800-talet. Först blåste man en stor glaskula
som plattades till och fästes mot en puntel (en varm järnstång
som smälts samman med glaskulan). Pipan sprängdes loss och
öppningen utvidgades genom rotation. Glaskulan påminner i
detta läge om en krona (kronglas). Efter fortsatt bearbetning fick
man till slut en stor cirkelrund skiva. Den tjockare centrumdelen (oxögat)
skars bort och resten delades i två halvmånformiga bitar
- ”månglas”.
Glaset känns igen på sina bågformiga skiftningar och
kraftiga ojämnheter, man kan även stöta på oxögat
som ibland användes till enklare fönster. Tjockleken kan variera
kraftigt.
Cylinderglas
Cylindermetoden användes från början av 1800-talet t.o.m.
1933 i vårt land. Metoden innebar att man blåste upp en
stor glascylinder, den kunde vara ända upp till 3 meter lång.
Därefter sprängdes cylindern i bägge ändarna och
spräcktes på längden. Efter uppvärmning öppnades
cylindern och planades ut till en taffel (gammalt ord för planglas).
Glaset känns igen på sina parallella skiftningar och ojämnheter.
Glasens tjocklekar varierar, allt ifrån 1 mm till 8 mm beroende
på när och var det är tillverkat.
Valsat glas
Valsat glas kom i slutet av 1920-talet. Glasmassan drogs genom stora
valsar och större rutor kunde tillverkas. I dessa glas finns ränder
efter valsarna och ovala blåsor som syns parallellt med ränderna.
Modernt glas
På 1970-talet introducerades floatglas som ger så gott som
perfekta glasrutor utan ojämnheter eller blåsor. Glasmassan
hälls på flytande tenn för att senare i processen stelna.
Allt glas i Sverige tillverkas i dag enligt floatglasmetoden.
